Fasta, väntan och längtan

Nu är den äntligen här, fastan! Som jag har längtat och väntat. 40 dagar av eftertanke, stillhet och nedräkning.DSCF0806Fasta vill jag använda tiden till att tänka efter. För mig handlar det om att be över vad jag gör med min tid, med mina pengar och med min energi. Men i år är det en speciell fasta. För de här 40 dagarna är inte bara en förberedelse för påsken och dess budskap, det är även en nedräkning. 40 dagar till beräknad förlossning.

Vi ska bli en till i familjen Bohm och nu börjar väntan bli olidlig. Vi har ju väntat lika länge som alla gravida men det känns längre när man måste vara stilla. Jag har sedan 1:a advent (v.23) varit hemma från jobbet, sjukskriven. Det i sig var inte så jobbigt för jag var ganska inställd på att jag i alla fall behövde gå ner mer i tid om jag skulle orka. Men från en dag till en annan fick jag gå hem. Nästan lika snopet som när jag var gravid med Sigge.DSCF0585

Jag hade mina små projekt i december. Bakade, stickade, fixade julklappar. Men när julen närmade sig var jag på läkarbesök. Då såg det inte bra ut. Min livmodertapp som ska krympas och sedan dra sig undan inför en förlossning, hade krympt med 7 mm på två veckor! Läkaren tyckte att vi skulle stanna hemma över jul och att jag var tvungen att dra ner på allt fysiskt som att bära, lyfta och gå för mycket. Lättare sagt än gjort när man har en 1,5 åring hemma.

Vi valde ändå att åka på julfirande. Simon var ledig i två veckor så vi hittade vår rytm när han skötte det mesta med hemmet och Sigge. Jag kunde sitta på golvet och leka eller i soffan och sticka eller läsa.DSCF0795

Och så har det varit sen dess, ja förutom att jag har fått mer ont i kroppen. Dagen innan min födelsedag så började sammandragningarna komma mer tätt. De gjorde ondare än vad de brukar göra så jag ringde in till förlossningen för att fråga om råd. De ville att jag skulle komma in, då jag bara var i v. 31+3. Simon gick helt in i att vi kanske skulle föda barn. Packade väskor, ringde till barnvakt och fixade. Jag var ganska lugn och tänkte nog att det skulle lugna ner sig. Vilket det gjorde. Min kropp lyssnar bra på medicinen inne på sös, värkarna avtar och livmodertappen stabilliserar sig.

Men besvikelsen över att varken få ett barn eller få fira sin 30-årsdag var stor.  Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Det är verkligen en lärdom jag har fått genom denna andra långsamma graviditet.

Nu har jag varit gravid i 34 full veckor. Jag har varit sjukskriven i 11 veckor. Jag har snart varit mamma till Sigge i två år, fru i 5,5 år och snart tillsammans med Simon i 12 år. Men känner att nedräkningen kan börja på allvar. Nu vill jag att bebisen ska komma. Jag är trött på att vara trött. Att ständigt ha ont någonstans, klaga och inte kunna hjälpa till. Jag vill kunna planera, se framåt och våga hoppas. Så 40 dagar känns inte så länge. Det känns som att det här börjar gå mot sitt slut och att slutet börjar närmar sig.

snart….snart….snart….DSCF0942-1-2