Efter väntan kommer mys.

Väntans tider är äntligen över!
Nu har jag gått från det här: 

Till det här:

Lisa och Sigge Innan var jag långsam för att jag fick sammandragningar så fort jag gick snabbare än en snigel. Nu är jag långsam för att min kropp har ”sprungit ett maraton” samtidigt som den har förlorat massa blod. Innan vaknade jag alltid halv 5 för ”nån” härjade i min mage, nu vaknar jag var tredje timme av att behöva amma eller att någon härjar bredvid mig och vill ha mat (inte Simon). Innan var jag ständigt hungrig, nu har jag ingen aptit alls. Innan var jag allmänt tråkig då mina sammandragningar gjorde mig trött, långsam och ja, tråkig! Nu vill jag mest vara hemma och mysa.

Men det positiva är ju att nu har jag Sigge. Min alldeles egna Bo Sigvard Bohm som mest sover, äter och bajsar. Men det är ju sjukt mysigt!

//Lisa

 

2 Comments

Comments are closed.